Sökningarna på Google som gör att människor får fram min blogg i sökresultatet. Dom orden syns i min statistik. Jag undrar vilka vissa är. Hur mår dom? Vad lever dom i för situation? Lider dom i tysthet?
En sökning idag löd: "Jag försöker hela tiden fast det inte syns". Och jag börjar tänka.. Det måste ju vara en människa med en problematik, eftersom denne tillslut sätter sig och knappar in orden i sökrutan. Jag föreställer mig en person som känner att något inte stämmer och letar ett svar. En person där inte någon ser vad som virvlar på insidan. Men som uppenbarligen faktiskt inte är lat eller ovillig att försöka. Känner det, att den försöker hela tiden . Men antagligen ändå har svårt att lita på den känslan eftersom andra just inte ser. Kampen.
En annan sökning för någon vecka sen löd: "Kan man få ADHD då man är 11 år, eller märks det innan"? Något liknande, för sökorden har försvunnit nu. Där tänkte jag, är det denna 11-åring som sökt med dom orden? Som inte heller någon ser. Eller är det en förälder som söker svar på varför deras barn kämpar, fast ändå inte når upp till vad som krävs.
Jag får ont i hjärtat då jag rullar ner i statistik-listan och ser dessa sökningar. Att någon okänd, någon annanstans sitter och mest troligt är ensam i den känslan. Jag vet hur det känns. Hur många det måste finnas som sitter och känner så. Dom här två exemplen har ju faktiskt sökt ett svar på en fundering. Dom kanske då åtminstone tagit ett steg framåt i att vägra stå svarslös. Men dom som inte ens vet själv att det dom känner inte är fel. Inte beror på att dom gör fel. Hur är det med dom?
Jag hoppas dom här personerna läser det här. Och om dom inte menade frågan som sådan, så vet jag ju att det finns andra med den frågan. Som jag hoppas läser det här.
Lita ALLTID på den känslan. Din känsla!!
Tack, kärlekskram
SvaraRaderaCecilia
hej Anna! vet du om man kan "tillfriskna" från Bipolär 2 sjukdom? hälsningar!
SvaraRaderaHej, tack för din kommentar!
RaderaSå vitt jag vet, så botas man inte från bipolär sjukdom. Oavsett om man har typ 1 eller typ 2. Däremot kan man gå flera decennier utan att insjukna igen. Hur ofta skoven kommer är väldigt olika. Kommer man fram till en behandling som fungerar för just dig, så kan du vara "frisk" länge med andra ord.
Hur frisk du är beror också en del på hur du sköter dig med sömn, mat mm som kan påverka att du insjuknar igen. Om man lär sig känns igen sin sjukdom så har man nog ganska gott skydd att lyckas mota ett skov innan man fallit in i det.
Jag skulle också vilja påpeka att det inte är alla som vill medicinera mot sin sjukdom. Alla vill heller inte medicinera ska jag väl kanske säga, utan att det är att man förnekar sin sjukdom. Behandlingen är ju för och nackdelar och en del väljer att ha skov och försöka hantera sina svängningar själv. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Jag förstår det och tror det kan fungera bra, däremot kan du aldrig veta hur svårt du kommer insjukna utan medicin.
Så svaret är nej. Men jag vill verkligen lägga tyngdpunkten på att en sjukdom inte innebär att man är "sjuk". Jag tror att så länge man lägger för stor vikt i att hoppas på det, gör det svårare att acceptera och hantera sjukdomen. Så vi kan vara friska ändå, men inte bli sjukdomsfri. Å andra sidan blir heller aldrig en alkoholist det, även om man inte rör en droppe resten av livet.
Sen kan jag ju inte låta bli att nämna att ADHD och bipolär sjukdom är starkt relaterade som samsjuklighet. Och att det även ibland tyvärr sätts en diagnos, men om det skulle undersökas djupare finns en ADHD-problematik eller kanske till och med en annan diagnos som ADHD. Så acceptera din diagnos, men för att hålla sig frisk tror jag man verkligen inte ska nöja sig med en diagnos om man tror att det kan vara något mer. Dom flesta bipolär jag stött på har, faktiskt många ADHD/ADD. Och många ADHD:are har även varit bipolära.
För att kunna vara så frisk som möjligt tror jag det är viktigt att man skaffar sig så mycket kunskap man kan. Och inte bara genom vården, eftersom man (trots att de har kunskap) måste kunna se till att dom ger rätt behandling mm.
Och ursäkta det långa svaret, jag har väldigt svårt att ge korta svar. Trots att du egentligen ställde en fråga jag skulle kunnat svara "nej" på bara.
Antar att du är bipolär, så jag hoppas du får bra hjälp och att du kan leva bra trots den. Eller den du kanske känner som har det. Du vet att vi mer annorlunda-tänkande människor ser livet från en annan synpunkt och det är väldigt väldigt bra egenskaper som kommer med det!
Kram på dig /Anna
Ja, glömde... Jag hann ju jobba ett tag iallafall som sjuksköterska. Så jag ville berätta om att jag hade faktiskt en patient som var i 70-års åldern och var bipolär. Hennes anhöriga berättade att hon var "frisk nu". Hade inte haft skov på väldigt länge och jag tror faktiskt inte hon ens åt någon medicin längre och hon hade varit ganska dålig. Så det var ju en positiv historia! Även om jag nu ser när jag skriver, att det kanske blev tvärtom. Att det lät lite tragiskt, lite "vänta tills du är 70, då mår du bra".. Men var menat som positivt iallafall:)
Raderahej och tack så mycket för ditt svar! nej jag tror att jag är bipolär...men har inte fått någon diagnos. har tid på vårdcentralen i veckan. men vet inte ens hur man går till väga för att få de att göra en bömning..vet du?.inte så insatt med andra ord:/
SvaraRaderahälsning igen!
bra med långa svar föresten!:)
Hej igen!
SvaraRaderaJag tycker du ska sätta dig ner och fundera över ditt mÅende och skriva ner hur det är och varit tillbaka i tiden. Så du får fram allt du vill ha sagt, kan vara svårt då du väl sitter där. Du kan berätta vad du tror själv. Och säg att du inte vill ha det som du har det. Be om en remiss till psykiatrin. Doktorn ska inte bara skriva ut en medicin åt dig och sen är det klart. Acceptera inte det! Väntetiden kan vara ett tag innan du kanske får komma på bedömningssamtal på psyk. Och där är det återigen en process. Men en sak i taget!
Det går bra ska du se. Men kan vara svårt, då man inte vet hur saker och ting fungerar, svårt att kräva sin rätt. Läkarna ska ju ha kunskapen. Många har det, men oftast ser dom bara depression och behandlar det. Lita på din känsla, du känner dig själv och inte dom. Även om dom besitter en annan kunskap. I väntan på psyk, kan man oftast få gå på några samtal hos kurator på VC.
Berätta gärna hur det gick! Kram Anna