Förra sommaren satt jag hos en kompis, det var hennes födelsedag. I Augustikvällens tidiga mörker bryts den trevliga stämningen när en annan kompis börjar prata om Roaccutan. På sekunden känner jag en knuta i magen, en panik som väller över mig och ett illamående som får mig att vilja kräkas upp dne goda tårta vi just ätit med mycket god aptit.
Allt eftersom hennes berättelse fortlöper höjs stämmingen likt en ballong snart spricker av spändhet. Slutligen säger hon orden som jag inte ville höra: "Han blev aldrig sig själv efter att han ätit medicinen. Än idag har han perioder av depressivitet, ångset och självmordstankar".
Hon berättade också om en annan kompis vars öde var lika obarmhärtigt.
Dessa ord var för mycket för mig. Tillhörde jag "dom som blev konstiga"? Tack och lov visade universum mig nåd och jag blev skonad från Roaccutans dödliga biverkningar, de biverkningar som har fått många stackars själar att ta sitt liv i ren despiration då mörkrets tunnel aldrig tycktes ha ett slut.........
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar