Om Kaptenstavlor

Medan herrskapen och godsägarna i slott och herrgårdar förr lät avporträttera familjemedlemmarna för att hängas upp i salonger och gemak, var det för kaptener och skeppsredare lika vanligt att beställa ett porträtt av de skepp man förde eller ägde för finrummet där hemma. Den här typen av målningar kallas därför just kaptenstavlor och genren hade sin blomstringstid från slutet av 1700-talet fram till det första världskrigets utbrott, alltså segelsjöfartens storhetstid.

Kaptenstavlorna målades oftast av artister utan konstnärlig skolning. I England kallades de pierhead-painters, eftersom de oftast väntade ute på vågbrytaren eller kajen på sina kunder. Då fartygen väl förtöjt, sökte de upp kaptenen för att erbjuda sina tjänster. De hade aldrig särskilt lång tid på sig, då fartygen efter några dagars lastning eller lossning var klara för avsegling skulle porträttet vara klart. Många av dem blev också ganska drivna och eftersom skeppen skulle framställas med bredsidan mot betraktaren, kunde de använda sig av ungefär samma teknik, endast detaljerna varierades.

Det är viktigt att  särskilja den här sortens målningar från det akademiska marinmåleriet, företrätt av storheter som Jacob Hägg, Herrman af Sillén etc. De målade ofta portättlika avbildningar av framför allt seglande örlogsmän, men deras målningar tillkom under helt andra omständigheter och hade också en helt annan social funktion. Man kallar ibland kaptenstavlornas artister för havens gåramålare och liknelsen är väl inte helt fel. Men gåramålarna var oftast oerhört naiva i sina framställningar av böndernas gårdar, medan skutmålarna var väldigt skickliga i att måla fartyg på ett trovärdigt och korrekt sätt.

För målaren av kaptenstavlor tilläts inga konstnärliga friheter. Det kaptenen beställde var en i minsta detalj korrekt avbildning av det fartyg han förde. Master och stänger skulle ha rätta proportioner och rår och segel skulle sitta där de satt i verkligheten, alla snören skulle löpa korrekt i riggen och färger på skrov och andra detaljer skulle stämma med förebilden. Däremot stod det artisten fritt att utforma havet så dramatiskt eller verklighetstroget han kunde. Och det är framför allt här den oskolade artisten skiljer sig från den akademiskt skolade marinmålaren.

Många större hamnstäder i Europa hade välkända målare av kaptenstavlor. Mest kända, och kanske de allra bästa, var tre generationer ur familjen Roux i Marseilles, som vid sidan av sin verksamhet som skeppshandlare även målade fartyg på beställning. I skarp konkurrens med  Honoré Pellegrin i samma stad. Andra mycket väl kända skutmålare är P C Holm i Altona utanför Hamburg, Luigi Renault i Livorno, Reuben Chapell i Goole, T G Purvis i Cardiff samt danskfödde Antonio Jacobsen i New York.

Flera artister i den här skolan fanns i Skandinavien, framför allt i Danmark. Mest känd här hemma är Lars Petter Sjöström 1820-1896. Han var född i Råå, studerade vid navigationsskola och for under många år i långfart i främmande djupvattenseglare. Sjöström hamnade så småningom som hamnfogde i Malmö, vilket betydde täta kontakter med kaptener på anlöpande fartyg och därmed beställningar på porträtt. Han lär ha målat bortåt 2.000 kaptenstavlor under sina 30 år som hamnfogde, vilket betyder en färdig målning ungefär var sjätte dag. Ingen dålig produktion! (Värre ändå var Reuben Chapell i Goole, som under perioden 1890-1930 målade upp emot 12.000 fartygsportätt, alltså nästan ett om dagen. Trots den uppskruvade takten anses hans målningar över lag hålla en mycket hög kvalité). Som sjöfarare hade L P Sjöström den nödvändiga sakkunskapen och skeppen är alltid föredömligt skildrade. Så gott som alla hans skepp kommer på målningarna seglande för babords halsar och visar styrbordssidan, läsidan, mot betraktaren. Liksom många av sina dåtida kollegor arbetade Sjöström oftast i gouache och han använde linjal och mallar för att måla master och segel och förstärkte ibland konturerna med tusch.

Däremot var Sjöström inte särskilt duktig på att måla vågor, vilket i och för sig inte var ovanligt bland dessa oskolade artister. Och det är oftast här skillnaden mellan de akademiskt tränade marinmålarna och skutmålarna syns allra tydligast. Att måla vågor är svårt, oftast det svåraste i ett fartygsporträtt, och de flesta fann ett personligt sätt att stilisera sjögången och samma vågor återkommer därför på nästan alla deras bilder. Det enklaste sättet att avgöra vem som målat en viss kaptenstavla är därför att just studera vågorna.

Jag har sneglat en del på hur de äldre målarna av kaptenstavlor arbetade. De hade fördelen av att ha det avmålade fartyget framför ögonen, jag får i stället lita till äldre fotografier och eventuella ritningar som underlag. Mina bilder är målade i gouache på 350 grams Portofinopapper och äldre engelska sjökort.