Bronsålderns största symboler

Skeppet och Solen, Bronsålderns största symboler

I sydskandinavien finns tusentals bronsålderstida skepps- och solsymboler, hällristade sida vid sida. Inom samma område har ett hundratal skeppsformade stensättningar lokaliserats från samma tid.

I den österlenska Kiviksgraven pryds hällkistans sidoväggar med praktfulla solhjul. Solemblemen finns även på den kultrelaterade Balkåkratrumman som påträffats någon mil från Ales stenar. På Själland hittades den berömda Trundholmsvagnen med den gyllene solskivan.

På allehanda bruks-, kult- och prydnadsföremål ifrån Bronsåldern identifieras skeppets och solens kännetecken i stort antal. Fram träder en idérik fornnordisk solkult vars förebilder närmast kan ses som hämtade ifrån de antika högkulturerna vid östra Medelhavet. Där hade det kosmiska solskeppet en central religiös betydelse. Mest välbekant är "solens skepp" i den egyptiska myten. Ty i detta skepp seglade solguden Ra varje dag med solens strålar från öster till väster.
Det är inte svårt att föreställa sig att de bronsålderstida sydskandinavernas solgud tänktes göra samma sak dag efter dag och år efter år. Med den mytologiska skeppsförebilden och solens årsvarv för ögonen måste Ales stenars skeppsform ha varit logiskt given för konstruktörerna.

Andra kända symbolformade stensättningar, med undantag Stenhed, visar inte på direkta solkalendariska funktioner. De flesta är dock orienterade efter väderstrecken öster - väster, d v s solens väg. I de traditionella skeppsättningarna finner man ofta gravurnor i marken med brända ben. Brännseden är typisk för den yngre bronsålderns intensiva dyrkan av solen och dess heliga attribut elden. Den dödes kropp måste brinna upp. Askan av den döde placerades mestadels i en urna som jordades inom den heliga skeppsättningens ram, d v s i solskeppet. Det är möjligt att man med detta perspektiv tänkte sig att den dödes andesjäl skulle segla iväg med solskeppet till solens rike och liksom solen återfödas. Tanken på skeppssymboler knutna till döden och återfödelsen präglade även den tidiga nordiska Kristendomen. Under taket i det äldre kyrkorummet (skeppshuset) hänger ofta utsmyckade miniatyrskepp föreställande den himmelska seglatsen.

I likhet med den kristna kyrkans heligaste dagar har det varit mycket viktigt för forntidens jordbrukare att hålla reda på kalendertiden. Solstånden och dagjämningarna hade viktiga betydelser, liksom tiden för sådd, skörd, slakt, fest, offer och inte minst alla gudarnas bemärkelsedagar. Det enklaste man kunde göra var att från en central plats kontrollera solskuggan samt solens upp- och nedgångar vid horisonten.

Hos de flesta förhistoriska kulturfolk har det funnits skickliga astronomer och matematiska tidtagare som noga iakttagit och/eller nedtecknat himlakropparnas cykliska rörelser. De mest kända är babyloniernas, egyptiernas och mayafolkets astronomer. Att de som för ca 2.700 år sedan lät bygga Ales stenar skulle ha uppfattat himlafenomenen annorlunda än andra kulturfolk är svårt att tro. Inte minst med tanke på att det symbol-mytologiska solskeppet och de solkalendariska kunskaperna redan då fanns sedan flera tusen år hos folken vid östra Medelhavet. Därifrån importerades till Norden guld och råvarorna tenn och koppar samt olika dekorer som sedan gjorde sydskandinaverna till de skickligaste bronshantverkare.

Det finns alltså flera viktiga gemensamma nämnare till varför Ales stenar byggdes på en så noga utvald plats mellan himmel, land 180º och hav 180º. Resultatet kan fortfarande kontrolleras AV ALLA MÄNNISKOR: Ett gigantiskt symbolskepp, solur och friluftskalender vars ursprungliga fornnordiska namn Als = helgedom entydigt knyter samman begreppen. I de mytiska diktverken Eddakvädet och Völuspa beskrivs "den över världen strålande" solguden Heimdall som "tidens och helgedomarnas (Als) ständige väktare". Heimdalls binamn var dessutom "den lutande staven mot norr", den tänkta världspelaren som sträckte sig ifrån underjorden, jorden och upp till Polstjärnan där den höll ihop Himlakupolen. Ett mera passande namn än Als kunde solskeppet knappast ha förärats med.