Kulturhistorik

 

Vårgårda 4:25 (Stommen)

 

Timrat boningshus troligen uppfört 1802. Huset är senare ombyggt och bör ha fått sitt nuvarande utseende under 1800-talets andra hälft. Idag är huvudfasaden närmast symmetriskt uppbyggd och en frontespis med snickarglädje och en dubbeldörr med klassicerande omfattning mitt fram. Fönstren som är mycket vackra har två lufter med vardera tre rutor. I frontespis, gavlar och förhöjt väggliv sitter lunettfönster varav vissa har en ovanlig spröjsning. Bågarna är grönmålade. Fasaderna är klädda med vit stående locklistpanel och på sadeltaket ligger tvåkupigt tegel.

 

Till gården hör en arrendatorbostad, byggd 1942. Huset har plankstomme klädd med vid stående locklistpanel, sadeltak med tvåkupigt tegel samt tvåluftsfönster med tre rutor i varje. Byggnaden har en enkel egnahemskaraktär.

 

På gården som har den västsvenska gårdsformen med parallell- och vinkelställda man- och ekonomibyggnader finns också stall och ladugård båda med fädelen i tegel, stående faluröd slät panel på övriga delar samt plåttak. Vidare finns ett kvadratiskt avträde med karaktäristiskt tälttak samt ett par garage. Såväl avträdet som den ena garagebyggnaden har sticktak under nuvarande taktäckning.

 

Skövde omnämns skriftligen första gången 1540 och omfattade då 4 gårdar där den ena var Stommen. Gården utgjorde från början kyrkohemman om ett mantal men har senare, under åtminstone hela 1800-talet, varit gästgivargård. Stommen tillhörde de gårdar i byn som inte ålades att flytta ut i samband med det laga skiftet, varför boningshuset ligger kvar i ursprungligt läge och troligen är den äldsta byggnaden i byn.

 

Mangårdsbyggnaden har en ovanlig planlösning och skulle kunna betecknas som en framkammarstuga med ytterkammare. Möjligen kan det ha varit en framkammarstuga från början som tidigare tillbyggts.

 

Stommen utgör ett mycket välbevarat exempel på en större gård sådan den tedde sig före laga skifte. Den nuvarande gårdsformen och ekonomibyggnaderna är dock typiska för tiden efter skiftet. Stommen har ett såväl kulturhistoriskt som miljömässigt mycket stort värde.

 

Tillbaka