OM PROGRAMMET

Johannes Vorhout’s “Musizierende Gesellschaft” från 1674 är det enda kända porträtt av Dietrich Buxtehude (1637-1707). Här finns han i ivrigt musicerande med sina goda vänner och kollegor Johann Adam Reincken (1643-1722), organist i Hamburgs Katharinen Kirche och gambisten och hovkapellmästaren från Gottorf; Johann Theile (1646-1724). Länge antog man att ”sångaren” i förgrunden med ett notpapper i handen var Buxtehude och att gambisten var Theile. Senaste forskning menar at gambisten är Buxtehude och at Theile inte alls är med i bilden, utan at ”sångaren” är en allegorisk personifiering av Auditus (lyssnaren). Notpapperet innehåller en kanon med inskriptionen ”In hon: dit: Buxtehude: et Joh: Adam Reink: fratr[um].” Oavsedd om Theile figurerar i bilden eller ej, var han en nära vän som utövade stark influens på Buxtehude .

Med detta program vill ensembleAltapunta återförena de tre vännerna och låta deras underbara, charmanta, utstuderade och ofta okända musik få nytt liv!

Johann Adam Reincken föddes antagligen i Nederländska Deventer och studerade från 1654 orgel med Heinrich Scheidemann i Hamburg. Reincken skulle själv bli en nestor i Hamburgs musikliv, där han från 1663 efterföljde Scheidemann som organist i St. Catharinen Kirche. Han var Buxtehudes närmaste vän i Hamburg och det var genom honom som Buxtehude kom i kontakt med stadens berömda Collegium Musicum, grundad av Mathias Weckman 1660. Denna ensemble räknades som en av Tysklands främsta, och kompositörer från när och fjärran skickade sina kompositioner för att få de framförda i Hamburg. Som man kan se av Vorhout’s bild var Reincken en extravagant man känd för sitt behov av lyx. Han skrev framförallt orgel och klavermusik, men hans enda samling trio-sonater Hortus Musicus från 1687, skulle bli tonangivande inom genren och något av en förebild för Buxtehude. Alla sex partitor börjar med en sonat som följs av danssatserna; Allemande, Courante, Sarabande & Gique .

Reinckens bländande klaver och orgel stycken imponerade stort och inte minst på den unga Bach, och hans Toccata i G-dur är ett gott exempel på den nordtyska orgelskolan efter Scheidemann och Weckmann.

Dieterich Buxtehude kom att verka hela sitt liv i en Maria kyrka: Först två år i Mariakyrkan i Helsingborg efterföljd av åtta år i Helsingørs Mariaförsamling innan han tillträdde som organist och Werckmceister i Lübecks Marien-Kirche våren 1668.

Hans verk har förutom några få tryck bevarats till eftervärlden genom kopior i handskrift. De flesta gjorda av den svenske hov- organisten Gustav Düben. Han skickade efter Buxtehudes stycken, kopierade dem och bevarade dem i sin imposanta musiksamling som efter hans död blev donerad till Uppsala Universitet. Andra viktiga källor för Buxtehude handskrifter finns bland annat i Lübeck, Berlin och Lund.

För enkelhetens skull kan man kalla alla Buxtehudes sakrala vokalverk för kantater. Själv använde han ingen titel annat än på form typen aria. De vokala verken kan delas in i fem olika genrer; aria, concerto, concerto-aria, ciaccona och koraler. Tre av dessa former får ni höra i kväll: Concertoen är som namnet säger en ”kamp” mellan sång och instrument över det samma musikaliska materialet. Arian är av strofisk uppbyggnad gärna med instrumentala sinfonior och ritornelli och Concero-Arian förenar de två formerna. Buxtehude använde sig av det tyska, latinska, svenska och italienska språket i sina vokalverk. Det är bara det italienska ni inte får höra i afton.

Also hat Gott die Welt geliebet är en concerto daterad ungefär 1700 med text från Johannes evangeliet kapitel 3:16. En överdådig och virtuos sonata som förespeglar den gudomliga kärlek och överflod som texten berättar om. Källan till denna concerto är det så kallade Lübeck tabulatur A373 som innehåller 20 vokala Buxtehude verk och dateras till ca år 1700.

Att du Jesu vill mig höra, är ett av Buxtehudes två verk med svensk text. Texten är förmodligen av Gustav Düben som troligen beställde arian för antigen hovet eller tyska kyrkan. Två uppsättningar  stämmor i handskrift finns på Lunds Universitetsbibliotek, de  äldsta är från 1675.

Lauda anima mea Dominum bygger på Davids psalm 145 (Vulgata ) verserna 2-5 & 10. Den är ett mycket gott exempel på en concerto, med sina många textrepetitioner och med ett ständigt växelspel mellan sång och instrument.

Herr, wenn ich nur dich habe med text av Anna Sophia, grevinna av Hessen-Darmstadt (1638-83) och en flitig författare av religiösa texter, är en pärla av en concertoaria. Här målar Buxtehude med en nästan naiv retorisk pensel; t.ex. orden himmel ochjord skiljes musikaliskt åt med ett oktavsprång och textens starkt personliga Jesustillbedjan ikläds ett mycket intimt tonspråk.

Det enda tryckta och utgivna verk av Buxtehude på aftonens program, är sonatan för violin och viola da gamba från 1696. Buxtehude gav totalt ut 14 sonater för denna besättning fördelad på två publikationer. Här är det den venetianskinspirerade urformen av sonaten vi möter: korta retoriskt kontrasterande satser med en uppsjö av tematiska motiv.

Manuskriptet till Praeludium i g-moll kommer från den omfattande Berlinsamling som CPE Bach och Friederich Agricola byggde upp under sjutton hundratalets andra hälft. En stor del av samlingen var tillägnad ”musica antiqua” och det var under denna rubrik Buxtehudes orgelstycken räknades in.

Här möter vi den kände Buxtehude; den stora organisten från Lübeck som med sitt virtuosa och innovativa orgelspel var känd bland tyska konnässörer.

 Johann Theile från Naumburg var efter studier med Heinrich Schütz en central figur i tyskt musikliv. Han reste mycket omkring och var bland annat hovkapellmästare i Gottorf, efterträdde Johann Rosenmüller som kapellmästare i Wolfenbüttel, och var också musiklärare i Berlin, Lübeck och Stettin innan han slutade som kapellmästare i Naumburg. Han hävdade han ha haft Buxtehude som elev, något som låter konstigt för våra öron. Detta kan möjligen ha varit i konsten att skriva kontrapunkt och ”gåtakanon” som var lite av Theiles specialområde, något hans Musikalisches Kunstbuch från 1691 är et exempel på. Den är en slags hybrid mellan Bachs Musikalisches Opfer och Die Kunst der Fuge 40 år innan! Inget läroverk, men en slags exempelsamling i olika typer och former, med särskild vikt på kanon och fuga.

Hans akademiska bana började dock i Leipzig där han var juridikstuderande vid universitetet och mycket aktiv inom den levnadsglada studentrörelsen. Trots sina 21 år var han musikaliskt redan mycket erfaren, något hans samling Weltliche Arien und Canzonetten utgiven i Leipzig 1667 tydligt vittnar om.

Aftonens enda världsliga verk, arian  Durchkläre dich, du Silbernacht är hämtad därifrån, och visar vilket stort spann av musikaliska genrer denna tidens musiker vältrade sig i. Igen märks de typiska instrumentala ritornellorna. Atypisk är bruken av två obligata instrument i själva arian.

Men först låter vi Theile få introducera sig själv i en partita för antingen orgel eller cembalo.

Sonata à 3 från Musikalisches Kunstbuch är en trippel fuga där alla tre teman även förekommer i omvändning (inversus). Den är instrumenterad för 2 violiner, bas och basso continuo, och är i kontrapunktiskt samanhang okonventionell med den ständigt underliggande continuo stämman. Detta ger Theile möjligheten att abrupt avbryta den stränga fugan och istället kunde övergå till en homofon continuosats. Lite som Mozart kommer att göra nästan 100 år senare i fjärde sats på sin Jupitersymfoni!

Ole-Kristian Andersen

Höganäs, augusti 2007