Asfaltsjokerns leende

Resan över skedde för min del med många barn, men också med ett antal potentiella barnvakter. Det slutade såklart med att jag satt med barnen i knät, både bokstavligt och bildligt. Något annat var kanske inte att vänta. Vi hade i alla fall rasande trevligt – och blåsandet hann inte komma igång under överresan, så det var bara trivsamt.

Väl framme tog vi oss till hotellet (som inte alls låg där jag bestämt, konstigt att de lyckats flytta en hel byggnad på det omärkbara sättet) och checkade in, bokade middag och förhörde oss om bastumöjligheter. Sedan bar det av till den hypermoderna arenan (för att citera deras egna uttryck) och hämta nummerlapparna och årets give-away. Reklamplåster…

Sedan tog vi en snabbastu och till sist en allt mer lockande tupplur innan middagen. En middag vars behållning, förutom den goda maten, var servitrisens sköna och avslappnade sätt med barnen. Det hela kröntes när hon dukade för efterrätt och utan mankemang helt sonika la besticken på stolen, eftersom de ändå befann sig på golvet och hade stolen som “tv-bord”. Världsklass och för hennes del lönande, eftersom det höjde dricksen

Vi drog oss sedan upp emot rummen och efter det numera obligatoriska avsnittet av “Svensson Svensson” så släckte vi och somnade. För att sedan väckas 05:45 till ackompanjemang av flygande takpannor och piskande regn. Kanske inte det som står under kapitlet “optimala väderförutsättningar” i litteraturen…

Vi tog oss i alla fall ner till matsalen och själv petade jag lite i gröten, käkade lite vitt bröd med ost och marmelad och drack en kopp kaffe. Sedan gick vi upp och sov en sväng till (och bad en stund till högre makter). Högre makter hade tydligen fått en timme över när vi flyttade tillbaka klockan, för de lyssnade?! Regnet hade nämligen upphört när vi vaknade igen – och det hela kändes genast mer hoppfullt.

Vi bytte om till tävlingsstassen som i mitt fall var den lite ologiska kombinationen Raceshorts, långa strumpor, långarmad tröja och väst. Plus buffen på skallen, ett par handskar och temposkorna (fortfarande den gnisslande varianten…). Kortbyxor, säger ni? Ja – inte bara ni, alla runt omkring mig också… Men låt mig gå händelserna lite i förväg och säga: jag frös inte en enda sekund under passet!

När vi gick ut insåg vi att högre makter inte hade någon lust att ta till övertid för att gå oss fullt till mötes. De 12-15 sekundmeter som mötte oss utanför var väl kanske inte det vi hoppats på, men kanske inte heller så illa som vi befarat. Vi tog oss i alla fall till den hypermoderna arenan, och väntade in starten.

Eftersom jag minns exakt hur trist jag tyckte att det var under delar av banan ifjol så hade jag denna gång med mig musik. Tanken var att köra igång det ungefär halvvägs. Men det blev inte riktigt så…

Nåväl. Starten small av – och 200 meter in i loppet, när vi lämnade arenan, sa jag till Johan och Masse att jag just upplevt min absolut snabbaste Runners High. 200 meter och håret stog upp på armarna, för det kändes så otroligt bra! Tyvärr fick pulsmätaren spunk – troligen beroende på mp3-spelaren som låg bredvid? Det är min gissning i alla fall – för pulsen var uppe i 185 i princip med en gång, vilket stämde dåligt med upplevelsen… Så jag struntade i att titta på pulsen och gick på upplevd känsla och tempo istället. Och det låg runt mina planerade 4:40-4:45. Mitt i faktiskt. 4:41 i snitt på första två. Sedan vände vi upp rakt emot vinden och jag minns tydligt känslan. Min enda tanke var “jag kommer att älska den medvinden om 38 km…”. I det läget var den ingen stort problem.

Någontans där började jag känna att jag ändå gärna ville ha lite musik, inte minst eftersom jag visste att första låten var “Born to Run” med Brucan. Hur bra kan det egentligen bli? Ja, inte särskilt mycket bättre…

Det gick något alldeles vansinnigt lätt att springa. Jag låg runt 165 i puls och 95 i kadens – en sifferkombination som skulle återkomma väldigt intensivt senare i loppet. Första milen gick på 47:30 och det kändes otroligt bra – trots att vi då nått toppen på Svinryggen. Nerför sedan gick det ändå lättare. Det intressanta måttet snittvind visar att vi fram dit totalt haft ungefär 4 sekundmeter i ryggen.

På väg nerför Svinryggen upptäcker jag att Johan smugit med hela vägen dit – vilket gjorde mig oerhört glad. Jag övervägde att “vänta in” honom – men i slutändan handlar det trots allt om att göra sitt lopp både för honom och mig, så jag struntade i det.

Andra milen gick också den oerhört lätt. Självklart bidrog de 13 sekundmetrarna ryggvind, precis som 19 metrarna i höjdskillnad, nerför. Således gick den något snabbare: eller i exakta tal 46:45. 167 i puls och 98 i kadens.

Kilometer 21 var en tyngre historia. Motvind och uppförbacke gjorde att tempot på den kilometern sjönk till i sammanhanget rätt beskedliga 4:53. Halvmaran passerades alltså på strax under 1:40. Och där vände det på andra sätt också. Att få nerförsbacke, lite medvind och börja möta löpare (bland annat Masse) gjorde att de kommande fyra kilometrarna flög förbi. Trots lite motvind och relativt platt så klämde jag av dem i 4:40-tempo med 169 i puls och 98 i kadens.

Vid 25:e kilometern börjar sedan loppet… Förutom att man vrider upp rakt emot den vind som bidrog tidigare så blir det dessutom uppför. Eller snarare, det känns som att det går uppför… För fram till Svinryggen dyker upp igen så går det faktiskt neråt. Men det mesta är uppför när man har 16 sekundmeter i plytet och 25 km i benen. Här började jag rabla mantrat 165/95 ganska intensivt. Det gick rätt bra, för jag höll 169/97 – alltså något bättre. Jag ansträngde mig också för att inte gå för högt i puls, och upprepa fjolårets misstag med att gå in i väggen. Tredje milen gick på 48:20, vilket inte alls är en dum tid, med tanke på att vinden som sagt helt plötsligt vänt. Eller snarare inte vänt, det var ju jag som gjorde?! 9 sekundmeter i fejan i snitt.

30 km. Rätt så långt. 12 km kvar. Ingen barnlek i det läget. Och vad ser man då: jo, en uppförsbacke! Som det promenerar löpare i. Har man då lite krafter kvar så är det rätt så uppbyggande faktiskt! Med viss medvetenhet lät jag tempot sjunka något – styrt av mantrat 165/95. 5:20 fram till och uppför ryggen, men med bibehållet 168/94. 32 km avklarade på toppen och två riktigt välkomna nerförskilometer – låt vara med lite motvind. 170/98 gav ett tempo i snitt på 4:43 och ryggen avklarad med ett fullt godkänt 5:02-tempo i snitt.

Vid vätskekontrollen 31 km gav jag min lite andrum genom att gå genom kontrollen till en kostnad av kanske 10-15 sekunder. Men med tanke på att jag kom igång bra efteråt så kändes det som en rätt bra idé. Så jag upprepade den vid 36 km. Det gav mig dessutom tid att verkligen få i mig vätskan och någon tugga banan och saltgurka. Ingen kombination man vinner kock-SM med för övrigt. Löptempot hade nu sjunkit till strax under femtempo, men eftersom mantrat låg stadigt på 170/97 så var det liksom inte mycket att göra.  All min ansträngning gick åt till att tala om för kroppen att om du vill att jag ska stanna så krävs det mer än lite ont i vänsterknät och i musklerna. Jag tänkte springa tills jag bokstavligen föll omkull! Med mantrat molandes i huvudet: nu justerat till 170/95!

Med fem kilometer kvar dök det upp något oerhört välkommet: millöpare. Dels fanns det ryggar att ta sikte på och springa om, dels fick jag helt plötsligt fyra markeringar varje kilometer. Först pep min klocka och talade om tempot senaste kilometern. Hundra meter senare kom maratonpasseringsskylten. Ytterligare 100 meter senare kom halvmaraskylten för att till slut följas av milmarkeringen, som dessutom gav mig möjligheten att lura kroppen igen. Fem gånger fem är 25. Således 25 minuter kvar att springa. Lättare att räkna än att försöka få med de där 195 på slutet i beräkningarna.

Kilometrarna var alltså bara 600 meter. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Vid sista vätskekontrollen vid 37 gick jag genom kontrollen och halvvägs upp i slakmotan för att samla kraft till slutfasen. En promenad på kanske 200 meter och knappt två minuter. Kroppen var kanske inte sådär kalassugen på att sätta igång igen – men med en kvart löpning kvar var det bara att lura iväg den igen. 3:25 hägrade som slutmål! Fjärde milen på 50:46 med 170/96 och lite schysstare sex sekundmeter i snittmotvind.

Eftersom målet nu närmade sig med stormsteg blev inte pulsen lika viktig. Dessutom dök ju den så efterlängtade medvinden upp. Med 175/95 höll jag mig under femtempo in mot mål, trots att den sista kilomtern är rätt tung uppför.

På väg mot mål tog jag upp nummerlappen ur brallorna (den höll på att blåsa av redan efter tre kilometer) och tog av lurarna för att faktiskt få njuta av publikens jubel. Karin mötte upp på målrakan och drev upp spurten till i alla fall 4:30-tempo sista 300.

Väl i mål skrek jag rakt ut i någon form av kombinerad smärta/glädje/lycka över att jag faktiskt grejade 3:25 och ännu mer: att jag faktiskt klarade att driva på steget hela vägen. Jag har läst att “riktiga” löpare klarar att hålla kadensen hela vägen – och jag är fanimej en riktig löpare! Så jag gjorde det Att det dessutom gav att pulsen faktiskt steg sista halvmilen är en positiv bieffekt: det har jag inte lyckats med de två gångerna innan! Jag skulle faktiskt vilja säga att det var första gången jag sprang ett helt marathonlopp!

Andra halvan tog för övrigt cirka 1:45. Att bara tappa fem minuter, trots att vinden i snitt gick från åtta i ryggen till åtta i ansiktet gör att halvorna troligen var ganska exakt lika snabba. Om inte den andra till och med hade gått lite snabbare under likartade förhållanden. 3:24:48 totalt, men det visste ni redan.

I år var i alla fall alla yttre förutsättningar perfekta. Problemet var de inre… Jag har helt enkelt inte kunnat träna tillräckligt med tanke på skador. Det har blivit för lite långpass och för lite backpass sedan maran, ja egentligen sedan en bra bit innan maran. Och det avslöjas obarmhärtigt på “ön”. Jag har bara kört fem långpass sedan i juni – jämfört med åtta förra året, som redan det var för lite. Men är man skadad så är man…

Jag var också oerhört tung i benen i veckan. Troligen har jag tränat för hårt för nära inpå loppet – men det är en investering för Åland, och var det i så fall värt. Jag har betraktat LL som underordnat halvmaran och maran i år.

Efter att ha läst Masses inlägg så kom jag på att jag också troligen drack för mycket. Jag fick håll efter ett par-tre kilometer och slet med magont större delen av loppet. Första åtta var rätt tungjobbade. Sedan flöt det rätt bra till mörka skogen (ca 15-16 km). Tyckte att jag kom ur den hyggligt levande (vid 19-20), men troligen tog benen en hel del stryk där. Mer än jag trodde.

Så över till det positiva:

Det känns inte som att jag har några skador alls att bråka med – vilket egentligen är mitt huvudmål just nu.
Det var jättekul att träffa Masse, min farbror, Jumper, en kompis som jag känt lääänge, Johan och alla andra.
Jag missade inte jumpers hejande
Jag är djupt impad av de tider som Clarence, DP, Johan, Magnus, Ninni och några till av er presterade.
Jag hade i alla fall kraft att spurta in sista 800. Jag anser fortfarande att jag passerade mållinjen på under 2:40 – vi får ser om det blir en ändring av det när de officiella resultaten kommer.

Nåväl: för att avsluta med mitt nya favoritcitat: I can tell you (more), but then I have to Nerd you

Men det är kanske som jag läste i en krönika i RW. De gånger man är i form går långloppen garanterat åt helvete. Det går helt enkelt för fort i början. Men vi backar lite…

Det finns de som inte gillar regn. Jag tillhör inte dem. Vill man så kan man minnas tidigare inlägg. Alltså såg jag inget större bekymmer med att himlen öppnade sig under eftermiddagen. Så länge underlaget är asfalt så stör det inte mig något vidare, som sagt.

Jag och Masse bokade mötesplats, denna gång inomhus – som de fiffiga typer vi är. Vi sammanstrålade med Linnéagänget vid Café Opera för uppvärmning. Vi var redan i tävlingsstassen, de andra frös i ytterkläder… Och okej, en timme innan var kanske lite ambitiöst att ta av sig överdraget. Med knappa halvtimmen till start drog vi oss bort mot starten, och vi hann med att jogga lite grann i någon kilometer innan vi tog plats i startgrupp C. Längst fram. Vi hann med att prata med lite trevligt folk (som stod i stargrupp B) innan de startade, vilket tog av nervositeten lite – och framför allt gjorde det att minutrarna i regnet rann iväg. Så tack till Johan, Fredde m fl.

Väl innan start stod jag och hoppade och frustade som vilken travhäst som helt. Grymt sugen att komma iväg, inte minst för att få upp värmen. För övrigt tyckte jag efter åtta kilometer att linne hade varit att föredra…

Starten gick – och jag satte fart. 400 meter in i loppet låg jag under fyratempo, trots att jag tyckte att jag tog det lugnt. Jag inså det orimliga och försökte hålla igen litegrann i alla fall. Det gick. Sådär…  Första kilometrarna rasade på som om det inte fanns någon morgondag. Eller i alla fall inte någon andra mil. [4:11 4:19 4:18] var ju en bit ifrån ursprungsplanen, om vi säger så… Men pulsen låg stadigt runt 170 – trots uppförsbackarna, och benen kändes okej. För övrigt sprang jag med bara puls på klockan. Tempot fick jag bara vid varje kilometerpassering. Det var ett upplägg som passade mig bra!

Femman passerades på 21:36 – The Duck passerades strax innan Det är alltid lika härligt att se och höra folk man känner, det ger en kick! Här någonstans började jag fundera lite. Hur länge håller det här? Jag sa till mig själv på väg upp ifrån karlbergskanalen att “dra inte på dig syra här!”. Tydligen sa jag det så högt att en kille vände sig om Således kom det en “dipp” med en kilometer på 4:35. Dvs sisådär 5 sekunder under det jag skulle ha som snitt…

Det kändes fortsatt oförskämt bra – och jag pinnade på runt mina 172 i puls. Efter nio kilometer insåg jag att jag låg i tempo för att närma mig pers. På milen… Jag filosoferade lite över att spurta hem ett nytt pers, men insåg det idiotiska i det. Missade med 13 sekunder och klöv milen på 44:05.

Ner förbi Slussen (tach Görel för supersupport!) och ut mot södermälarstrand var det rätt tungt. Det visade sig i slutet av stranden – upp mot Hornstull – då jag efter att ha “tappat” till dryga 4:30 per kilometer tappade ytterligare till 4:47 under en kilometer. Men jag skärpte till mig, medan jag passerade Ninni i tanto och Anna vid Slussen och hittade ner mot 4:30 igen. Någonstans efter 17-18 km var det “fri fart” som gällde. Eller snarare fri puls. Jag drog mig upp mot snitt på 180 per kilometer – och det kändes onekligen i benen. Men det var ju inte massor kvar…

Jag sprang på utan några större tankar på sluttid – eftersom jag redan konstaterat att jag skulle sopa till med ett rätt rejält pers oavsett. Jag drog inte på någon “tömma ut allt sista kilometer” utan surfade i mål i “beskedliga” 4:34 från 20 km och in. När jag på upploppet insåg att jag skulle komma under 1:35 utan att förta mig så fanns det ingen anledning att dra på ytterligare. När jag sista metrarna såg att jag i alla fall kunde klara 1:34:30 så tog jag 20 snabba steg och klev in på 1:34:27.

Sjukt nöjd med tanke på uppladdningen. Det hade kanske gått att ta någon halvminut-minut till. Men det sparar jag till nästa gång, när det behövs för att persa.

Det man kan konstatera är att jag har uppenbarligen behov att att “vila” mig i form under något längre tid än er långdistansfantomer. Det är en förbannelse som mina typ2-muskler drabbat mig med. Jag undrar om jag tänker lära mig av det

EDIT: Jag tittade lite på mitt estimat. Troligen? är “felet” en blandning av något bättre löpväder och en lite för konservativ bedömning av sekunder per pulsslag. Jag kan leva med det

Jag sa inget om pulsen till slut. 172/183 mot fjolårets 176/193. Men jag “höll ihop” bättre i år. Kanske att jag kan tillåta mig något/ett par slag till. I så fall alltså 2-3 sekunder snabbare per kilometer och 30-60 sekunders bättre tid. Det känns som att det kvittar

Vi kan väl börja med uppladdningen innan:
Jag tror att jag tränade för hårt för nära inpå. Jag körde ASz-programmet, men när jag studerar det i detalj så var sista två veckorna hårdare än de innan, eftersom jag vilat en del mot slutet. Jag gick nog helt enkelt ner igen – och missade formtoppen så att det small om det. För mina ben ville INTE vara med i början. Jag gjorde allt jag kunde för att få igång dem (massage, liniment, badoljor osv) men det lossnade inte.

Så direkt efter start hade jag fruktansvärt stela onda muskler. Jag provade att komma ner emot 4:50-tempo, men kände tämligen omedelbart att det inte fanns några möjligheter till det. Stelheten fick mig riktigt orolig, då jag knappast skulle palla att ta mig runt (i alla fall inte på en anständig tid). Men jag stolpade på i förhoppning att det skulle släppa. Karin dök upp bakom mig efter knappt fem kilometer och vi sprang ihop till vätskekontrollen. Även hon klagade på spända vader – men det släppte rätt snart för hennes del. Efter vätskekontrollen gled hon iväg – och dök inte upp igen förrän efter målgången – vilken för hennes del innebär otroligt starka 3:30:35. För er som inte fattar hur bra det är så säger jag plats 91 istället, av 3029 som gick i mål i damklassen. Hon tillhör helt enkelt de 3% bästa marathontjejerna.

Det vore roligare att skriva om hennes lopp, men jag fortsätter med mitt i alla fall. Jag tror att det finns en del att läsa hos henne själv

Upp på Strandvägen var det fortfarande tungt. Det blev inte lättare av att TSM-Fredrik kom forsande förbi i ett fruktansvärt tempo. Jag började allvarligt fundera på om jag blåst hela loppet med det idiotiska beslutet att träna på sista veckan, trots smärta och tung kropp. Nu skulle det visa sig att Fredrik inte skulle vara beviset på det, men jag återkommer till det. Första femman gick i alla fall i måttliga (nästan dåliga) 25:36 och plats 3036.

Jag bestämde mig vid den andra vätskekontrollen att gå igenom dem resten av loppet, för att vara säker på att få i mig vätska och framför allt för att kunna svalka mig. Jag är ingen vän av värme. Vid två tillfällen har jag lämnat middagar med värmeslag. En av dem blev jag utkommenderad av min bordsdam (som var läkare) för att jag var likblek efter att ha suttit med solen i ryggen genom ett stängt fönster i flera timmar. (Nej, lustigkurrar – hon ville inte “bara bli av med sin överförfriskade och odrägliga bordsherre. Jag KAN vara trevlig, det beror bara på sällskapet!). Jag “bröt” också min egen svensexa av värmeskäl och vätskebrist. I alla fall vattenbrist. De “sportdrycker” som erbjöds den gången hjälpte inte heller.

Jag promenerade i alla fall genom strandvägens kontroll, och någonstans efter 8-9 kilometer började det att släppa i löpningen. Jag gled ner emot 5-tempo i löpningen, även om södermälarstrands vätskekontroll och västerbron gjorde att kilometertiderna inte riktigt hittade “ner” hela vägen. Andra femman gick på 25:45 och milen alltså på rätt kassa 51:22. Men nu var benen i alla fall piggare. Jag sjönk till plats 3109.

Tredje femman gick riktigt fort, eller jag menar – den passerade fort förbi i skallen. Jag hittade ett bra flyt och också ett tempo som kroppen accepterade – dvs runt 5:05-5:10. Jag hade helt enkelt accepterat att det inte gick fortare än så. Tredje femman på 26:01 – så jag höll mitt tempo. Nu hade jag dessutom tagit igen placeringar jämfört med efter första milen och låg på 3065.

Sedan fick även jag njuta ett tag. Det gick riktigt lätt och fint längs med norrmälarstrand och upp mot varvningen. Jag gick fortfarande igenom vätskekontrollerna, men i joggfart och med fokus riktat framåt. Fjärde femman gick på 25:42, men folk omkring mig började redan krokna, och jag började plocka placeringar. 2894 nu. Och bara till halvmaraplaceringen klippte jag 60 pers till. Passerade där på pigga ben och 1:48:42. Inte så vansinnigt långt ifrån KH, men betydligt piggare. Jag trivdes på den svagt nerförslutande Valhallavägen och konstaterade att jag var alldeles knottrig över armarna under flera minuter. Runners High kallas det visst Följdaktligen prickade jag den snabbaste femman där med 25:24. Och jag fortsatte att springa om folk. 2691 efter tjugofem kilometer.

Men därute på djurgården började det att bli tungt. Inte jättetungt, men lite baksmälla efter “highen”. På vätskekontrollen innan Skansken dök en välbekant virkad mössa upp. Fredrik hade tappat helt, naturligtvis kopplat till ett alltför tufft starttempo. Och därefter dippade jag rejält. Nere på strandvägen sågs vi igen ocg där tog jag en rejäl promenad. Startade allra längst ner och gick igenom hela vätskekontrollen för att få en liten minipaus. Alla förhoppningar om att greja 3:30 var ju naturligtvis borta för länge sedan, och nu började jag ge upp även 3:35.

För att inte tappa tempo så publicerar jag nu denna första del. Familjen börjar komma på benen och jag ska kanske ta mig till jobbet… Men jag återkommer med den rafflande upplösningen – för det är nu loppet börjar! Efter 30 km var jag på plats 2547, trots att femman gick på 26:44. Andra var tröttare än vad jag var, kort sagt.

Det är stoltare, våga sitt tärningskast,
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Shakespeare och Heidenstam – sämre sällskap kan man hämta inspirationen till ett blogginlägg ifrån. Det enda bättre är väl i så fall Allan För jag förstod också att det inte skulle funka – men jag var tvungen att prova. Således la jag mig precis under tröskelpulsen på halvmaran igår. Trots att jag förstod att de tunga och lätt skadade benen inte skulle klara det – speciellt inte i värmen. Det höll ungefär 8-9 km. Jag slet lite till fram till 10-11 km. Men sedan fick det vara nog. Surfade sedan i mål i komforttempo – vilket var slitigt nog i värmen. Jag hävdar fortfarande att jag med pigga ben och mindre sol skulle klara att hålla den farten. En jämförelse med förra årets Stockholm Halvmarathon är ju intressant i sammanhanget.

15 grader varmt då – 24 grader varmt nu. (enligt WeatherPluginen i SportTracks)
173 i snittpuls första milen – 170 nu
179 i snittpuls sista elva – 174 nu
18 meter “största stigning” – 24 meter nu.
40% REF – 32% REF (relativ fuktighet)

Tävlingarna är kort sagt väldigt lika, förutom värmen och skillnaden i snittempo. 4:40-tempo blev 5:05-tempo igår. I september var skillnaden 4:48 till 4:51. Min numera gode vän Johan sprang sju minuter sämre än ifjol – trots att han anser sig bättre tränad nu. Alla påverkas inte lika av värmen, vissa blir till och med bättre av den, men Johan och jag tillhör garanterat inte den kategorin. (Inte Masse eller Karin heller. Om Dagispappan också blir sämre av värmen ska jag råka snubbla honom nerför trappen på dagis ;). Eller, bra jobbat – jag är avis). Lägger man dessutom till parametern nertränad så är jag faktiskt nöjd med loppet igår. Eller i alla fall inte missnöjd.

Den stora behållningen var att ladda upp och varva ner med alla dessa trevliga människor. Ni andra får ursäkta, men det var speciellt kul att äntligen träffa Johan. Grymt impad av att du såg mig liggandes på gräset Men med tanke på att du vilat så vansinnigt mycket längre än jag efter loppet så hade väl du kraft att se

Det slog mig att maran startar 14:00 och jag kommer att vara tokspattig innan. VIll ni vara det med mig? Jag antar att ni kanske ändå vill droppa en väska här innan – så varför inte vara spattiga ihop på förmiddagen och åka i samlad tropp till Stadion? Ni gör som ni vill – jag har full förståelse om ingen kommer. Alla har sitt sätt att ladda upp. Men det skulle troligen hålla mitt marathonspöke borta lite i alla fall – så om det hjälper någon av er så är ni mer än välkomna att sippa sportdryck och rada upp undanflykter

Idag har jag arrat barnkalas med åtta fem-sexåringar. Jag hade hellre “joggat lite” som Johans hustru kallade gårdagens 27,5 km i en jämförelse med en rytmikkonsert med 14 barn med trumpetambitioner, men i flera fall med bristande talang.

Just nu har jag ont lite här och där. Piriformis, benhinnor och faktiskt en lite smula i knäna. Vi får se vilka pass som blir aktuella framöver. Det viktiga är att ha pigga och hela ben på starlinjen den 31:a. Träningen är gjord – nu är det formen som ska fram. Och den får man inte fram genom att springa halvskadad. (Hörde du det nu Allan!).

1:45:38 blev den officiella tiden. 1:44:59 på min klocka. Det kvittar. Pinsam medalj var det också. Hmmpf. Chiptid kanske vore att fundera över?

Vi samlade ihop trupperna redan på tunnelbanan. Jag och Masse sammanstrålade på Slussen, Karin anslöt på T-Centralen – och det var i princip helt tyst fram till start I alla fall runt oss, för någon annan fick ju inte en syl i vädret. På vägen dit tävlade vi i att baissa – jag tog som vanligt i allra mest, Masse höll låg profil i baissandet. Väl på plats träffade vi lite mer folk, en här, en där och vips var vi kanske 15-20 TSMare som samlades för uppvärmning. En uppvärmning som kändes så där. Vi sprang tre kilometer, och den sista höll vi 4:55- tempo. Och det var rätt jobbigt… Sedan körde vi strides i uppförs-/nerförslut och det kändes ännu sämre.

Jag kastade mig över både smärtsalva och kylsalva när jag väl kom till väskan och bytte sedan till lättviktarna (med sulor) och gled ner till starten – utan några ambitioner.

Jag hittade ryggarna på Pertti och Arne och höll mig där. Starten gick, jag hängde på och det kändes helt okej – även om det kändes som att det kanske gick lite långsamt. Efter 500 meter tittade jag på klockan och konstaterade till min förvåning att vi höll 4:25-tempo. Redan efter 6-700 meter började jag glida ifrån dem (De lovade att farthålla för sub45) och det kändes fortfarande bra. Jag bestämde mig för att hålla mig runt 173-174 i puls och att inte dra för mycket syra i backarna – jag anser ju fortfarande att jag inte är helt frisk (jag har faktiskt fortfarande ont i halsen, men det är nog knappast någon förkylning…). Och det gick bra. Drog upp tempot lite ibland, drog ner lite ibland – men höll stabila kilometertider fram till varvning 4:[23 13 28 26 26]. Varvade alltså på 22 minuter rätt exakt. Möjligt att klara 44 alltså. Men det är lätt att vara kaxig halvvägs…

Jag fortsatte med min pulskoll. Första fem kilometrarna höll jag perfekt [161 173 174 174 174] och jag kände mig fräsch – inte alls sådär som jag hade trott. Så jag höll tempot bra kommande tre 4:[25 30 33], pulsen [173 173 173] vilket förklarar det något lägre tempot. Det är ju rätt uppenbart att tempot sjunker en aning. Men jag var pigg som sjutton och tyckte att ett rus mot att faktiskt greja 44 var möjligt. Lite att jobba in efter de två senaste, men det är 17 meters stighöjd – så det fanns en del att jobba med nerför. Så jag klev på lite och pressade ner nionde kilometern till 4:21, med puls på 175. Och på väg uppför den rätt sura stigningen som inleder sista kilometern så hojtade Pertti (eller Arne) bakom mig att “håll i nu så klarar du 45″. Och det väckte mig en aning faktiskt – jag låg liksom i komfortzonen och mös utan att egentligen klämma i. Mera halvmara- än milkänsla (ja, drygt så det räcker – jag vet. Men det var ju så. Ska jag ljuga för er eller?) Så jag drog på. 4:02 sista kilometern. Snittpuls på 179, men inte mer än 181 som max. Och på chiptiden hade jag nio sekunder till godo – och således 43:51 i mål. Utan att någon gång under loppet ha haft den där känslan av panik och ångest som gärna inträder på kortare distanser. Det var ärligt talat inte max (men tillräckligt nära) och jag är inte säker på att jag är intresserad av att ta i det allra sista – i alla fall inte förrän möjligheten finns till sub40. Det kan jag jobba lite för – men sub44 eller sub42 kan faktiskt kvitta. Och jag har med mig en fantastisk känsla av att det faktiskt var kul varje meter idag. Och den är värd mer än ett lite, lite bättre pers för mig.

Ytterligare en fobi borta. Den inför millopp Check!

Helt plötsligt ser 1:35 på halvmaran möjligt ut. Och till och med ner mot 3:15 på maran en bra dag. Det var en kickstart inför sista två månaderna som jag tog emot med glädje! För jävlar vad det var kul idag – ursäkta franskan.

Stora tack till Pertti och Arne för att de “bromsade” de där första 700 metrarna. Där gjordes mitt lopp möjligt, för risken att jag hade rusat annars är uppenbar!

Stora tack till Masse och Karin för att ni stod ut med en endorfinspäckad lyckostudsande pajas efteråt, när era lopp kanske inte lämnade samma glädje. Speciellt inte Masse som bröt redan efter 3,5 km. Men jag skulle ju aldrig reta honom för det Jag vet ju hur det känns. Upphöjt i 4,2195.

Extrakul också att träffa jumper och Exjobbs-Linda. Ädel Vallentunaadel kort sagt! Bra jobbat båda två!

För övrigt var klädseln lite fel. Efter 7 km insåg jag att det hade räckt med bara linnet – för jag ville ta av mig t-shirten jag hade under. Så var det med det!

Va, vill ni ha grafer? Okej då