| Aktuellt | Om föreningen | Bli medlem | Byaloftet | Om bygden | Bilder | Anslagstavlan |
Men Askeröd och Askerödsbygden har naturligtvis också en historia, och vill vi veta varför saker ser ut som de gör idag måste vi gå tillbaks till den. Det roligaste med bygdens historia är inte att den är speciell och unik, utan tvärtom att den på många olika plan är så typisk och representativ för Skåne och egentligen även många andra delar av Sveriges landsbygd. Här följer en kort sammanfattning.
Det vi idag kallar Askerödsbygden bestod från början av fem olika små byar. Förutom själva Askeröd även i första hand Gummastorp och Särsvik, Askerödsbykärna innefattar ju idag delar av både Särsvik och Gummastorp (kör man ut ur byn i riktning mot Löberöd/Västerstadsvägen har husen redan fr o m den gula gården på höger hand snett mittemot stationen postadress Gummastorp, som sedan sträcker sig ända fram till Löberödsvägen. Kommer man från andra hållet och svänger till vänster vid stationen, så befinner man sig redan fro m huset Lyckebo, mittemot Anderssons Plåt, i Särsvik, som sedan sträcker sig ända fram till Oråsvägen). De två andra byarna i sammanhanget har däremot i praktiken försvunnit. När man kommer från Hjularödshållet fram till avtagsvägen mot Askeröd, så låg tidigare den lilla byn Säljeröd strax efter vägskälet på vänster sida av Hjularödsvägen. Delar av den s k Säljeröds Gård, se nedan, finns kvar några hundra meter längre fram efter vägen. Den sista av de fem byarna hette Påarp och låg strax norr om Brorstorp, dess mark innefattade dagens Brorstorp och ytterligare en bit norrut, samt de första husen i det nuvarande Dala.
När man använder ordet by i detta sammanhang ska man inte föreställa sig något som liknar det vi idag kallar för by, d v s en större samling hus ordnade utefter en eller flera gator. Majoriteten av det gamla bondesveriges byar var mycket små, och bestod ofta av bara några större gårdskomplex, i och för sig vanligen med flera familjer i varje. Askeröd t ex bestod vid det laga skiftet år 1830 av två sådana gårdskomplex, på det ena bodde tre bondefamiljer, på det andra fem stycken. Gummastorp var störst med sex gårdskomplex, medan t ex Påarp bara hade två gårdar med en familj i varje gård. Det väsentliga i definitionen av en by var inte byggnaderna utan byns jordar, som låg runtom bebyggelsen, noga avgränsad med rågångar och stengärdsgårdar gentemot omgivande byar. Naturligtvis existerade i Sverige också lite större byar, ofta kyrkbyar, men de var relativt få till antalet.
Frågar man sig hur länge våra fem byar existerat är svaret att ingen egentligen vet. Det enda man kan konstatera är att kyrkorna i Västerstad och Östraby är uppförda på 1100-talet, och om man byggde stenkyrkor så tidigt måste här ha funnits en viss befolkningskoncentration. Ortsnamnsforskare säger också att namn som slutar på -röd, vilket kommer från röja (ny mark), ofta är grundade strax efter vikingatiden, alltså 1000- 1100-tal. Vilket alltså förmodligen är den tidigast möjliga etableringen av åtminstone Askeröd och Sälgeröd. Men säkra belägg i form av skriftliga dokument finns inte förrän på 1500-talet, då Askeröd omnämns i samband med ett pantsättande av Öveds Kloster som ägde mark här. Sedan förekommer fr o m 1600-talet alla fem byarna ganska regelbundet i olika dokument.
Men traktens "moderna" historia börjar i och med det Laga Skiftet, som för Askeröds del inträffade 1830, i de andra byarna lite senare. Det vi kallar Laga Skiftet, och som beslutades av riksdagen 1827, var den sista, och den enda effektivt genomförda, av en serie skiftesreformer som alla hade samma mål. Nämligen att bönderna, vars mark tidigare varit utspridd på ett otal små lotter och tegar överallt inom byns område, hädanefter skulle ha sin mark samlad i ett enda sammanhängande stycke som de också skulle bo på. Detta fick synnerligen dramatiska konsekvenser eftersom det innebar att den urgamla arbets- och boendegemenskapen i byarna försvann, liksom i praktiken byarna själva, resultatet blev istället en samling spridda gårdar utan egentligt inbördes sammanhang. Det är därför stora delar av Sverige idag i stort sett saknar byar, med undantag för dels Dalarna och Gotland, där skiftet aldrig genomfördes konsekvent, och dels Skåne, där vissa byar återuppstod som ex Askeröd.
Men i första skedet försvann alltså i praktiken våra fem byar som sammanhållen bebyggelse. Det gick till på lite olika sätt. Säljeröds by som helt och hållet lydde under Hjularöds gods, lades helt sonika ner och ersattes av en större gård med en enda arrendator. Påarps två gårdar ägdes av Västerstadsgården som i sin tur lydde under Löberöds slott. De två frälsebönderna där hade lite mer tur och erbjöds att friköpa sin mark, vilket de dock inte hade råd att göra fullt ut, de fick tränga ihop sig på två tredjedelar av den ena gårdens mark. Resten såldes ut till bönder från andra håll, bl a Askeröd, som mot slutet av 1800-talet styckar upp och säljer marken till ett stort antal småbrukare från alla möjliga håll. Gummastorp ägdes också av Västerstadsgården (med undantag för den större gården Lindhult som redan mycket tidigt blev friköpt). Vissa av byns bönder hade råd att friköpa delar av sin mark, men de flesta försvann ur bilden och större delen av byns mark splittras upp på små eller halvstora gårdar. Särsvik lydde inte under något storgods, men bestod från början av en enda gård som styckades upp i ett par mindre bitar, varifrån i sin tur dagens bebyggelse styckats av.
Askeröd däremot är ju obestridligen fortfarande en by, även i vår mening av ordet. Men från början upplöstes naturligtvis även Askeröds gamla by, som för övrigt inte låg där dagens by ligger. Den bestod som sagt av två gårdskomplex. Det ena låg där nuvarande gården Bostället ligger, alltså i 90-graderskurvan på vägen ut ur byn mot Hjularöd. Det andra låg ca 200m därifrån, på fältet strax söder om vägskälet mot Lillaröd, man kan fortfarande se en svag upphöjning i marken (resterna av den gamla gården revs på 1960-talet). Resultatet av skiftet blir 7 friliggande gårdar, plus ett större markstycke som fortfarande ägdes av Hjularöds slott. När även detta på 1850-talet styckas upp och säljs ut tillkommer ytterligare 6 utspridda mindre gårdar.
Så här hade Askeröd utan tvivel sett ut än idag om inte järnvägen kommit
1854 fattar riksdagen beslut om byggande av ett antal stambanor genom Sverige. Redan från början är tanken att dessa ska kompletteras med privatfinansierade bibanor. Södra stambanan påbörjas med bygget av sträckan Malmö - Lund 1858, och redan 1862 beslutar ett antal privata intressenter i samarbete med staden Ystad att anlägga en linje Eslöv - Ystad. Bygget av denna går undan och redan 1866 kommer järnvägen till Askeröd. Här finns alltså vid den tiden inget speciellt som motiverar en station, bara en handfull utspridda gårdar, men förmodligen tyckte man helt enklt sträckan Löberöd - Bjärsjölagård var för lång utan en station däremellan. En station som med minsta möjliga marginal råkar hamna på Askeröds mark, hade den byggts 100m längre norrut hade den hetat Gummastorp, 200m längre österut Särsvik. Men runt denna station börjar det nu hända saker, inte alldeles direkt visserligen, men fr o m 1870-talet börjar det byggas hus och flytta in folk, vilket ger upphov till ett allt mer diversifierat näringsliv. I princip hela den nuvarande byn Askeröd byggs mellan 1870- och 1920-talet, med undantag för två eller tre ännu äldre hus och så 30- och 40-talsvillorna på vägen upp mot Gammelgården som börjar mittemot stationen.
Askeröd blir ett livaktigt stationssamhälle. Förutom två livsmedelsaffärer finns ett bageri/café, en manufakturaffär, flera skräddare och skomakare. Senare tillkommer elaffär, urmakeri och frisör. Ett andelsmejeri uppstår, flera kvarnar byggs i trakten, och traktens stora entrepenör Sven Nilsson grundar en spannmålsfirma och ett svinslakteri. Man startar en trävarufrma, Löfqvists maskinverkstad och så småningom Anderssons Plåt. Under en period finns i Gummastorp en blomstrande snickerifabrik som tillverkar dörrar. Vid stationen finns post, telegraf och telefonstation. Den stora expansionen tycks upphöra runt 1915 när byn också når sitt befolkningsmaximum, ca 350 personer. Men det roliga är att ända fram till början på 1970-talet fortsätter Askeröd att var ett i högsta grad levande stationssamhälle, i slutet på 60-talet finns fortfarande två livsmedelsaffärer, café, klädaffär, urmakare, frisör och elaffär, spannmålsfirman finns kvar och även givetvis Anderssons Plåt och Löfqvists Maskinverkstad.
Först in på 70-talet börjar en nedgångsperiod. Posten läggs ner 1973 och samma år blir järnvägsstationen obemannad, affärerna stänger en efter en och 1977 läggs den sista livsmedelshandeln ned (även om förvisso Kerstins diverseaffär i Brorstorp härdar ut fram till 2003). Den 30 maj 1981 gick det allra sista persontåget, och allt verkar gå åt fel håll. Det började bli svårt att sälja hus i byn, och underhållet på många fastigheter blir kraftigt eftersatt.
Men ingenting är definitivt och sakta vände trenden igen. Idag kan man ju konstatera att alla lediga hus säljs mycket snabbt, och till helt korrekta priser. De sista husen i byn som var i dåligt skick har renoverats eller håller på att bli det. Med utbyggnaden av E22 till motorväg fram till Hurva ligger Askeröd nu på vettigt pendlingsavtsånd till både Malmö och Lund. De kvaliteter som finns i den lugna byn med sin vackra arkitektur är sådant som börjar bli allt mer uppskattat av människor som tröttnat på storstäderna. De nedlagda mindre gårdarna i trakten säljs som hästgårdar. Bygden har återigen blivit ett attraktivt ställe att bo på med rik social gemenskap och ett aktivt föreningsliv.