Vad dålig...
...jag är på att uppdatera.
Jag får faktist be om ursäkt för det, men just nu är det i botten, jag är riktigt i botten.
Hur mycket ska man klara av?
Rättegången är på ingång igen, 3 gången med uppskjut. Hoppas att han dyker upp denna gången. För han ska bannemig ha sitt straff.
Sen käkkirurgen ang operationen som antagligen blir av nästa år.
Och sen detta...äggmadame utan ägg, steril.
Detta är oerhört jobbigt, för både mig och min man, det tar upp hela den vakna tiden. Jag gråter för ingenting, känslig för allt just nu.
I torsdags tog jag den sista tabletten i 10 dagars kuren av Primolut Nor, och vet ni vad? Jag blöder, mycket. Lite lycka i det hela. Nu behövs bara en till blödning om en månad sen ska cystan checkas upp.
Men en dag i taget...
Plåstret med östrogen har nu fått sättas på skinkan, känns bättre. Byte imorgon.
Annars så har vi varit hemma hos min mamma + sambo idag, ätit middag, sista gången där pga av att dom flyttar till Göteborg i april. Känns också skit.
Jag vill gräva ner mig eller sova bort det onda. Negativitet frodas, och verkar inte vilja ebba ut.
/Äggmadame
Kö till äggdonation...
Nu var remissen skickad till RMC och vi väntar på svar. Antagligen blir det ett besök med inskrivning, psykologsnack och lite så. Ser fram emot det. För då är resan ytterligare ett steg i rätt riktning.
Även den är lång, dom räknar med 1,5-2 års väntan på ett ägg. Pga att det finns nästan inga äggdonatorer i detta landet. Dom flesta äggen som ges till donation är sådana ägg som har blivit "över" från vanliga IVF.
Ett vanligt IVF tar man då sina egna ägg och sin egen respektives sperma. Dom brukar ta ut en del ägg, ca 3-10 st och befruktar det utan för kroppen i ett labratorium. Sen dom dugliga fryses in och hålles där max 5 år för det paret. För evt syskon. Avskaffar dom äggen och inte vill ha dom längre går det till oss, som inte har egna ägg.
Så ni kan förstå att det inte finns många, här i sverige som avskaffas.
Så alltså vi väntar på någon annans ägg, någon annans ägg med deras genetik och utseende.
Som vi kan befrukta med Hans sperma. Som sedan sätts in i min livmoder.
Detta är en lång väntan, det måste både stämma in på utseende, kroppsbyggnad, hårfärg, ögonfärg gällande mig.
Men då kommer frågan, vad har denna kvinnan gjort i sitt liv, är hon frisk, har hon anlag för några dåliga gener, osv?
Allt sådant grunnar jag på.
För detta är ett avgörande beslut i vårat liv. Vill vi ha någon annans ägg eller ska vi vara barnlösa?
Svårt beslut.
Men vi har valt detta nu, och hoppas på att vi får godkännande från RMC och kan påbörja i kö.
Har man dock en vän/syster som är villig att hjälpa så blir väntetiden drastiskt mindre, endast 10 månader max.
Då blir det en såkallad korsdonation, dom ger ägg till en behövande "ägglös" kvinna och samtidigt hjälper oss att få vårat ägg snabbare och fler chanser..
För ett vanligt IVF så får du 3 försök, men med äggdonaton får du bara 1. Fortfarande pga svårigheter att hitta äggdonatorer.
Så då gäller det, 1 försök och väntan i 1,5-2 år eller fler försök och väntan blir "bara" 10 månader.
Vi har kommit fram till att skulle det vara någon vänlig själ som är villig att hjälpa oss så tar vi inte dennes ägg.
Utan gör som sagt en korsdonation.
Hoppas, hoppas.
/Äggmadame
Fredag kväll/natt.
Jag vet att jag ska uppdatera och att ni vill läsa. Men jag orkar faktist inte.
Nyligen hemkommen från jobbet och ska upp tidigt imorgon bitti igen.
Ni får hållas lite mer... Iaf till imorgon (lördag) kväll.
Och föresten, TACK för stöd genom kommentarer. Jag blir starkare, tro mig!
/Äggmadame
Vad hände sen?
Jo, nu var jag i klimakteriet, vid 24 års ålder.
Det var/är väl bara att acceptera. Jag kommer aldrig få barn på ett naturligt sätt om inte det händer en helt drastisk vändning, chansen just nu är väl typ noll.
Men denna oerhört svåra sits, tänker jag på varje vaken minut, varje gång plåstret på buken smärtar till, varje gång jag ser en barnvagn, ja i princip hela tiden.
På kvällen, samma dag efter det hemska läkarbesöket, då jag fick reda på att jag var steril och i klimakteriet, började jag helt plötsligt att blöda, det gjorde jag i 3 hela dagar. Fick använda både tampong och binda, byta cirka varannan timme pga flödet.
Ringde upp läkaren och hon tyckte att vi skulle ta ett nytt sådant där härligt blodprov.
Det var gjort dagen efter.
Hon tyckte att jag skulle börja behandlas med östrogen. Så därav plåstret på buken, Estradot 100 mg/byte 2 ggr i veckan. Får ej sola, bada. Det skaver och jag är rädd för att det ska åka av varje gång jag duschar.
Återbesök i måndags och en ny gynundersökning.
Jag klagade lite för att jag har ont i min vänstra sida, och hon menade på att det är nog mina tarmar. Jag förklarade att jag hade haft Colon Irritable (stressade tarmar) hela min uppväxt och blivit medicinerad för detta.
Men i ultraljudet visade det sig att det var en 3,7 cm stor cysta på den vänstra äggstocken. Som antagligen har uppkommit utav östrogenet. Ont gör den. Jag är rädd att den ska spricka.
Hon menade dock på att det var bra, för då hade det var någon slags aktivitet i äggstockarna, som då tyvärr mynnat ut i en stor cysta.
Den ska nog inte vara allvarlig men behövs kollas upp. 2 menstrationer måste jag ha innan den kan checkas igen.
Var ska jag få 2 menstrationer ifrån?
Fick då börja med Primolut Nor. Gulkroppshormon. Ska äta detta morgon och kväll i 10 dagar, sedan skall tydligen en blödning komma.
Hmm jag har ätit Primolut Nor förut, och ingen blödning att uppstått. Men jag ger det en chans till..
Fick även trappas ner på Estradot, från 100 mg till 75 mg.
Nu känns det lite bättre i brösten, dom är inte lika spända och illamåendet har börjat avta.
Vi bestämde oss för att en remiss skall skickas till RMC här på lasarettet, ang äggdonation.
Mer om det i nästa inlägg.
Godnatt mina vänner. Nu ska jag krypa ner bredvid min man och kramas länge,länge.
/Äggmadame
I väntan på svar från IVF och klimakteriet blev verklighet.
Nu väntade vi på svaret på blodproverna och väntan blev lång.
Till slut ringde doktorn tillbaka och sa att något var galet med svaret på mitt ena prov. Hon ville att jag skulle komma in och göra ett nytt prov, så att det inte bara hade blivit ngt fel när dom hade gjort blodprovet. Evt en tillfällighet som hon så fint kallade det.
Jag traskade dit och möttes av rätt så medlidande blickar från sjuksyrran, hon gjorde provet på mig och lovade att doktorn skulle ringa så fort hon fick svaret på det nya.
Dagen därpå ringde hon, det var som hon befarat att första blodprovet stämde och det nya, nr 2 hade stigit ännu mer. Stigit vad?
Hon ville iaf att jag skulle komma tillbaka ytterligare en gång efter en månad från första provet och göra det igen.
Gjort, jag kom dit efter en månad och blev blå i armvecket åter igen.
Denna gången ringde hon aldrig tillbaka iom att vi hade en tid veckan därpå, ett läkarbesök.
Klockan 11.00 på f.m skulle jag infinna mig hos henne.
Ca en timme innan tiden ringde sjuksyrran och förklarade för mig att det hade varit bra om jag tog med mig min man.
Åhh, vad ska dom nu säga? Miljoner tankar snurrade i huvudet till vi kom dit.
Väl där inne så frågade läkaren oss om vi ville att hon skulle vara ärlig och prata klarspråk. JA Självklart, sa vi.
"***,nu är det så här att dina blodprov som vi nu har tagit i 3 omgångar har tyvärr visat allt för högt S-FSH värde, vilket innebär att du har kommit in i klimakteriet, långt in i klimakteriet, du ligger över 71..."
Vad innebär då det? Jag? Klimakteriet? Jag är ju försjutton bara 24 år!!
Jag ville bara ha min menstration tillbaka, inte förlora den för gott i nått klimakterium.
S-FSH normalvärde skall ligga mellan 2-9, och den skjuter upp till ca 19 precis innan ägglossning. Men går lika snabbt ner igen.
Jag ligger på 71...!!
S-FSH är ett hormon i hjärnan som säger till äggstockarna att det nu är dax att producera ägg till ägglossning.
Detta är dock det enda som förhindrar oss att ställas in för IVF, också det viktigaste som måste stämma.
Allt annat är hur fint som helst. IVF görs ej på peroner som ligger över 25 i S-FSH.
Pga sprutorna, hormonstimuleringen som tas genom magen innehåller just S-FSH, vilket jag har för mycket utav.
Då var det bevisat, läkaren menar på att jag ska se mig som en infertil, steril kvinna. Lättare sagt en gjort.
Jag är en meningslös kvinna enligt mig själv. Jag har gift mig med världens bästa kille för lite över ett år sedan, och jag som skall vara i min mest fertila tid kan inte ge honom en "avkomma" från oss, oss två tillsammans.
Det mest naturliga en kvinna och en man kan göra tillsammans, ett barn. Det är jag inte duglig till.
Fy livet är inte rättvist, varför ska det vara så här?
/Äggmadame
En äggledare som fungerar.
Godmorgon.
Som sagt efter beskedet om att bara en äggledare fungerade så ringde min läkares sjuksyster upp mig och sa att jag skulle byta läkare, pga att han jag hade kunde inte gör mer för mig. Jaha?
Fick då byta till en kvinnlig, fast fortfarande på samma klinik.
Jag var då tvungen att boka tid, och väntan blev upp till 2 månader igen. Och när jag väl kom dit på avtalad tid, frågade hennes sjuksyster mig "vad ska vi göra? vi kan inte göra mer än din gamle läkare"
Återvändsgränd igen...
Men första besöket hos henne gick bra, vi fick göra fler blodprover och även en gynundersökning igen.
Konstaterades dock att cystan försvunnit och att vi skulle bli skickad till IVF direkt.
Både jag och Han fick göra vardera blodprov igen, även sperma analyser och HIV kontroller utfördes igen.
Ibland känns det som att vi har bara gått runt, runt utan några konkreta svar. Precis som att dom drar ut på det.
Drar ut på den stora frågan, om vi kan få barn?
Remissen till IVF på det stora sjukhuset i staden blev skickad. Nu väntade vi bara...
/Äggmadame
Som sagt efter beskedet om att bara en äggledare fungerade så ringde min läkares sjuksyster upp mig och sa att jag skulle byta läkare, pga att han jag hade kunde inte gör mer för mig. Jaha?
Fick då byta till en kvinnlig, fast fortfarande på samma klinik.
Jag var då tvungen att boka tid, och väntan blev upp till 2 månader igen. Och när jag väl kom dit på avtalad tid, frågade hennes sjuksyster mig "vad ska vi göra? vi kan inte göra mer än din gamle läkare"
Återvändsgränd igen...
Men första besöket hos henne gick bra, vi fick göra fler blodprover och även en gynundersökning igen.
Konstaterades dock att cystan försvunnit och att vi skulle bli skickad till IVF direkt.
Både jag och Han fick göra vardera blodprov igen, även sperma analyser och HIV kontroller utfördes igen.
Ibland känns det som att vi har bara gått runt, runt utan några konkreta svar. Precis som att dom drar ut på det.
Drar ut på den stora frågan, om vi kan få barn?
Remissen till IVF på det stora sjukhuset i staden blev skickad. Nu väntade vi bara...
/Äggmadame
Vad hände efter missfallet?
Jo...efter missfallet november 2008 var jag då sjukskriven en tid från jobbet. Låg mest hemma och grät snarare.
Och i början av 2009 började vi/jag verkligen ta tag i hela grejen, pga att min menstration försvann strax efter missfallet, det kunde gå flera månader mellan blödningarna.
Fick då kontakt med en kvinna som är gynekolog på en privatklinik i stan, fick väl ingen direkt större hjälp.
Fick lite recept på hormoner, Pergotime och Primolut Nor för att ägglossningen och menstrationen skulle komma igång, men ikke. Inget hjälpte. Känndes lite hopplöst att äta en massa hormoner utan direkt uppsyn från läkarens håll. Så jag började söka mig vidare, men tydligen var det riktig baby boom just det året så ingen hade lediga tider för mig som ny patient.
Efter ca ett halvår ringde min svärmor och tjatade till sig en tid på ett av dom större privata klinikerna som också tydligen var mer specialiserade på just detta ämnet. Bra, jag fick en tid 2 månader senare.
Kom dit, ensam den första gången. Manlig läkare, vilket var okej. Bara jag fick hjälp nu! Han kunde inte heller riktigt förstå vad som var fel, togs en massa blodprover, gynundersökningar. Fick återigen en massa hormonpreparat. Som heller inte fungerar denna gången.
Återbesök efter en 2-3 veckor och ett nytt ultraljud görs. Då visar det sig finnas en cysta på höger äggstock. Men detta var då inget jag skulle oroa mig för. Vilket inte är så lätt som ni kanske förstår.
Han skickar mig på röntgen/spolning av äggstockarna, vilket innebär att jag ska äta antibiotika i förebyggande syfte före och efter röntgen. Detta skulle dock inte kännas så värst mkt.
Röntgen dagen kom och jag skulle då infinna mig där kl. 11 på f.m, fick komma in i ett litet rum med toalett och brits, glä av mig naken och sätta på mig snygga sjukhuskläder.
Sen kom doktorn och systern som skulle utföra röntgen in och jag fick följa med dom in i ett rum.
Upp på "sängen" med en stor tub över mig, en liten bricka på höften och off we go..
Dom förde in en slang i slidan och genom livmoderstappen upp i livmodern, dock smärtsamt. På slutet av slangen sattes en ballong fylld med kontrastvätska (radioaktivt ämne).
Den blåstes upp och jag skrek av smärta. Kunde inte riktigt kontrollera min kropp iom smärtan.
Svordommar kom utskrikandes från min annars rätt så pryda mun.
Sen började dom trycka på ballongen så att vätskan skulle fylla livmodern och sedan gå in i äggstockarna genom äggledarna. Detta önskar jag inte min värsta fiende, smärtan var oerhörd.
När det hela var över säger dom, "Ja du, normalt brukar vi ha smärtstillande stolpiller innan, det kanske vi skulle haft". Tack för den!
När vi/dom var klara fick jag ligga kvar en stund pga risken för svimmningar.
Gick senare in i det lilla rummet med toaletten och satt där en bra stund. Jag sa inte ens hejdå när jag gick. Usch fy farao för detta.
Resultatet kom till min läkare 2 veckor senare, bara en äggledare var det fri passage igenom. Den andra kunde bara kasseras. Men detta skulle dock inte ha någon påverkan på varken menstration eller ägglossning fick jag veta. Sant?
/Äggmadame
Och i början av 2009 började vi/jag verkligen ta tag i hela grejen, pga att min menstration försvann strax efter missfallet, det kunde gå flera månader mellan blödningarna.
Fick då kontakt med en kvinna som är gynekolog på en privatklinik i stan, fick väl ingen direkt större hjälp.
Fick lite recept på hormoner, Pergotime och Primolut Nor för att ägglossningen och menstrationen skulle komma igång, men ikke. Inget hjälpte. Känndes lite hopplöst att äta en massa hormoner utan direkt uppsyn från läkarens håll. Så jag började söka mig vidare, men tydligen var det riktig baby boom just det året så ingen hade lediga tider för mig som ny patient.
Efter ca ett halvår ringde min svärmor och tjatade till sig en tid på ett av dom större privata klinikerna som också tydligen var mer specialiserade på just detta ämnet. Bra, jag fick en tid 2 månader senare.
Kom dit, ensam den första gången. Manlig läkare, vilket var okej. Bara jag fick hjälp nu! Han kunde inte heller riktigt förstå vad som var fel, togs en massa blodprover, gynundersökningar. Fick återigen en massa hormonpreparat. Som heller inte fungerar denna gången.
Återbesök efter en 2-3 veckor och ett nytt ultraljud görs. Då visar det sig finnas en cysta på höger äggstock. Men detta var då inget jag skulle oroa mig för. Vilket inte är så lätt som ni kanske förstår.
Han skickar mig på röntgen/spolning av äggstockarna, vilket innebär att jag ska äta antibiotika i förebyggande syfte före och efter röntgen. Detta skulle dock inte kännas så värst mkt.
Röntgen dagen kom och jag skulle då infinna mig där kl. 11 på f.m, fick komma in i ett litet rum med toalett och brits, glä av mig naken och sätta på mig snygga sjukhuskläder.
Sen kom doktorn och systern som skulle utföra röntgen in och jag fick följa med dom in i ett rum.
Upp på "sängen" med en stor tub över mig, en liten bricka på höften och off we go..
Dom förde in en slang i slidan och genom livmoderstappen upp i livmodern, dock smärtsamt. På slutet av slangen sattes en ballong fylld med kontrastvätska (radioaktivt ämne).
Den blåstes upp och jag skrek av smärta. Kunde inte riktigt kontrollera min kropp iom smärtan.
Svordommar kom utskrikandes från min annars rätt så pryda mun.
Sen började dom trycka på ballongen så att vätskan skulle fylla livmodern och sedan gå in i äggstockarna genom äggledarna. Detta önskar jag inte min värsta fiende, smärtan var oerhörd.
När det hela var över säger dom, "Ja du, normalt brukar vi ha smärtstillande stolpiller innan, det kanske vi skulle haft". Tack för den!
När vi/dom var klara fick jag ligga kvar en stund pga risken för svimmningar.
Gick senare in i det lilla rummet med toaletten och satt där en bra stund. Jag sa inte ens hejdå när jag gick. Usch fy farao för detta.
Resultatet kom till min läkare 2 veckor senare, bara en äggledare var det fri passage igenom. Den andra kunde bara kasseras. Men detta skulle dock inte ha någon påverkan på varken menstration eller ägglossning fick jag veta. Sant?
/Äggmadame
Var ska vi börja?
Tror vi går tillbaka till 2006, året mitt hjärta togs med storm. Mitt liv tog en vändning och pulsen började slå lite extra hårt.
Han kom in i mitt liv...som en frisk fläkt från mina tidigare "tonårsproblem", dom har väl alla, ingen är väl speciellt lycklig då, man går i skolan lever sina dagar som om dom vore de sista, dricker kopiöst mkt sprit och går hem själv tidigt tidigt på mornarna efter discoteken har stängt. Det var jag då.
Nu 2011 sitter jag här, vid köksbordet och hör trummor från nån manifestation utanför.
Lyckligt gift sen Januari 2010, med just Honom.
Vi jobbar och sliter och gör väl vad alla andra "svenssons" gör.
Men en sak saknas, det är vårat mirakel, vårat egna kärleksbarn.. Var finns du?
Som jag skrev i det tidigare inlägget så slutade vi med p-piller Februari 2008, för att försöka skaffa, just det där miraklet. Det var en självklarhet för oss att det skulle gå. Det är det nog för dom flesta.
Efter 7 månaders väntan blev det ett "pluss" på stickan och lyckan var oerhört stor! Dagarna gick och mitt smil kunde bara inte försvinna från läpparna. Vi hade ju försökt så länge, i hela 7 månader.
Men det vi inte visste då var att 7 månader bara var en "piss i nilen" av vad vi skulle få erfara senare...
November 2008, grav.v.8 hade vi varit på stan, Han och jag...tittat lite på barnkläder och så. Men dock inte köpt ngt iom att vi var i sådant tidigt skede än. Vi tog en god lunch på en av stadens restauranger. Jag gick på toaletten och upptäckte det som inte fick hända. Jag kom upp till Honom med frusen blick och vitt ansikte.
"Älskling, jag blöder, jag blöder mycket".
Där försvann mitt hopp om detta livet vi hade i magen. Jag var förtvivlad. Ledsen. Och arg, mkt arg.
Ringde min goda vän M.G och pratade med henne och hon sa att jag skulle ringa till Sjukvårdsupplysningen, vilket jag gjorde. Dom svarade då att blödningar var vanliga vid graviditet. Jo tack! Lugnade mig väl till en viss del, tills molvärken kom. Då visste jag, detta är kört.
In till KK och göra ultraljud, visade vara sig normalt vad jag kan komma ihåg, men Han påstår att läkaren såg skeptisk ut.
Fick en tid till blödningsmottagningen 2 veckor senare.
På kvällen dagen efter stog jag i duschen, blödde som en gris. Och där, där hände det.
Mitt ljus slocknade. Mitt lilla liv i magen ville inte mer.
/Äggmadame
Han kom in i mitt liv...som en frisk fläkt från mina tidigare "tonårsproblem", dom har väl alla, ingen är väl speciellt lycklig då, man går i skolan lever sina dagar som om dom vore de sista, dricker kopiöst mkt sprit och går hem själv tidigt tidigt på mornarna efter discoteken har stängt. Det var jag då.
Nu 2011 sitter jag här, vid köksbordet och hör trummor från nån manifestation utanför.
Lyckligt gift sen Januari 2010, med just Honom.
Vi jobbar och sliter och gör väl vad alla andra "svenssons" gör.
Men en sak saknas, det är vårat mirakel, vårat egna kärleksbarn.. Var finns du?
Som jag skrev i det tidigare inlägget så slutade vi med p-piller Februari 2008, för att försöka skaffa, just det där miraklet. Det var en självklarhet för oss att det skulle gå. Det är det nog för dom flesta.
Efter 7 månaders väntan blev det ett "pluss" på stickan och lyckan var oerhört stor! Dagarna gick och mitt smil kunde bara inte försvinna från läpparna. Vi hade ju försökt så länge, i hela 7 månader.
Men det vi inte visste då var att 7 månader bara var en "piss i nilen" av vad vi skulle få erfara senare...
November 2008, grav.v.8 hade vi varit på stan, Han och jag...tittat lite på barnkläder och så. Men dock inte köpt ngt iom att vi var i sådant tidigt skede än. Vi tog en god lunch på en av stadens restauranger. Jag gick på toaletten och upptäckte det som inte fick hända. Jag kom upp till Honom med frusen blick och vitt ansikte.
"Älskling, jag blöder, jag blöder mycket".
Där försvann mitt hopp om detta livet vi hade i magen. Jag var förtvivlad. Ledsen. Och arg, mkt arg.
Ringde min goda vän M.G och pratade med henne och hon sa att jag skulle ringa till Sjukvårdsupplysningen, vilket jag gjorde. Dom svarade då att blödningar var vanliga vid graviditet. Jo tack! Lugnade mig väl till en viss del, tills molvärken kom. Då visste jag, detta är kört.
In till KK och göra ultraljud, visade vara sig normalt vad jag kan komma ihåg, men Han påstår att läkaren såg skeptisk ut.
Fick en tid till blödningsmottagningen 2 veckor senare.
På kvällen dagen efter stog jag i duschen, blödde som en gris. Och där, där hände det.
Mitt ljus slocknade. Mitt lilla liv i magen ville inte mer.
/Äggmadame
Blogg för inre tankar.
Jaha då var jag i bloggträsket, blev inspirerad av en bloggvän, som går igenom nästan samma sak.
Och visst, jag gör ett försök att skriva av mig. Kanske känns bättre så.
Jag då...jag bor i en stor stad i Sverige tillsammans med min make och katt.
Avskaffade p-pillret Februari 2008 i förhoppning att bli gravid.
Detta är min historia som jag går igenom från då till nu. Följ gärna min vardag.
Och kommetarer uppskattas.
//Äggmadame
